Älvängen

Namnet

Namnet Älvängen, tidigare stavning Elfängen, är ett beskrivande naturnamn med den omedelbart förståeliga betydelsen ängen eller ängarna vid älven, det vill säga vid Göta älv. Eftersom området där samhället ligger var obebyggt före 1823, och namnet inte förekommer som fastighetsnamn, är det på 1800-talet som namnet fått allmän användning, först som informellt bebyggelsenamn och

Historia

Det geografiska läget vid älven och ön Tjurholmen, samt Grönåns utlopp gjorde tidigt området till en lämplig plats för älvövergång och gränshandel. En tullstation inrättades vid Grönån på 1630-talet, och området hade strategisk betydelse under flera krig, bland annat under Krabbefejden 1657.

Före 1823 fanns ingen bebyggelse där Älvängen nu ligger. Då använde bönderna i byarna Utby, Starrkärrs kyrkby och Svenstorp i Starrkärrs socken ängarna vid älven som betesmarker med god vattenförsörjning, vilket gjorde att kreatur kunde vistas där utan tillsyn hela sommaren. Det var enskiftet som medförde att området började bebyggas av gårdar, som flyttades från Utby, Starrkärrs och Svenstorps byar. I och med att utmarker förvandlades till inägor lades också grunden till det blivande samhället Älvängen. Som ett minne av denna processen har fortfarande fastigheter i centrala Älvängen sina officiella beteckningar efter de byar, som marken en gång har tillhört.

Båttrafiken på älven

Älvängens utveckling till ett samhälle är nära knuten till utvecklingen av kommunikationerna. I äldre tider var Göta älv en av Västsveriges viktigaste transportleder. Ångbåtstrafik efter tidtabell introducerades mellan Göteborg och Lilla Edet med hjulångaren Götha Elf, som levererades från Motala verkstad 1833, året efter att Göta kanal hade öppnats i sin helhet. Fartyget användes också i annan trafik, och det är därför svårt att säga hur omfattande trafiken på älven var. Det havererade och sjönk i Göteborgs hamn 1855.

Lokaltrafiken på älven hade sin höjdpunkt omkring år 1900, då nio fartyg tillhörande sex olika rederier trafikerade älven mellan Göteborg och Vänersborg. Denna trafik avtog sedan och upphörde helt omkring år 1940. Älvängens plats i älvtrafiken framgår av uppgiften om att ångbåtsbryggan där var en av dem som hade väntsal. Göta älvs ångbåtslinjer redovisas i en egen Wikipedia-artikel.

Från 1890 trafikerades älven av ett fartyg med namnet Elfängen, som 1899 ersattes med ett nybygge med samma namn. Detta fartyg var sedan det sista i älvtrafiken fram mot nedläggningen omkring år 1940.

Järnvägen

Järnvägen Göteborg-Trollhättan blev färdig 1877 som en del av de privata Bergslagernas järnvägar mellan Göteborg och Falun. Det dröjde emellertid till 1884 innan Älvängen fick en hållplats, som 1886 fick rang som station. Orsaken till dröjsmålet låg i järnvägens finansiering. Kommunalstämman i Starrkärrs socken ansåg att en järnväg skulle göra stora skador på jordbruket, och för invånarna i grannsocknen Skepplanda var det viktigt att järnvägen inte hindrade sjöfarten på Grönån, kallad Skepplandaån i järnvägens handlingar. De villkor som statsmakterna satte för att järnvägen skulle kunna korsa ån på en fast bro, kunde inte godtas av järnvägsbolaget, som såg sig tvunget att bygga en rörlig bro över ån. Bolagets motdrag blev att kräva ekonomiskt tillskott från lokala intressenter för att anlägga en station i närheten av Grönåns utlopp i Göta älv. Detta var det ingen som var beredd att betala för.

Frågan togs efter några år upp på nytt. Till slut begränsades järnvägens krav till fri mark för en utfartsväg från stationsområdet till allmän landsväg. Med järnvägen i drift bör ju en station i Älvängen ha varit till fördel också för järnvägsbolaget. Järnvägen hade emellertid liten inverkan på ångbåtstrafiken på älven. Det var till att börja med dubbelt så dyrt att resa med tåg som med ångbåt, och spritserveringen på ångbåtarna, som avskaffades 1902, bidrog även till dessas popularitet.

Med järnvägsstationen, som kombinerades med poststation, började utvecklingen av Älvängen till samhälle. En ny stationsbyggnad uppfördes 1908–1909. Den revs 1976, sedan persontrafiken upphört 1970. Stationen öppnades igen för persontrafik 2004.

Sedan dubbelspår blivit färdigt 2012 är Älvängen slutstation för Alependeln inom Göteborgs pendeltågsnät. Förutom Alependeln är det Västtågen mellan Göteborg och Trollhättan-Vänersborg som stannar i Älvängen.

Samhällets utveckling

Läget vid älven gjorde att det förekom viss kommersiell verksamhet i området också innan järnvägen byggdes. Från 1842, då utflyttningen av gårdar från byarna till Älvängen var fullförd, rapporteras det att där fanns en handelsbod och ett brännvinsbränneri.

Erik Mattsson, som var från Stora Lundby socken i nuvarande Lerums kommun, köpte på 1860-talet den utflyttade Starrkärr skattegården och drev där handelsbod och efter förhållandena omfattande spannmålshandel. Han köpte av bönderna och sålde vidare till skutskeppare, som lastade vid Älvängens brygga. Efter att han dog vid 35 års ålder 1873 fortsattes spannmålshandeln av en grosshandlare Abrahamson, som anlade ny brygga och ny väg till älven, den nuvarande Repslagarvägen. Han gjorde senare konkurs. Spannmålsmagasinen revs 1938 för att ge plats för en ny konsumbutik, som också är riven. På platsen ligger nu ett dagcenter för den öppna åldringsvården.

Erik Mattsons änka Gustafva Mattson kunde 1878 förvärva en fastighet där nu Gustavas plats är belägen. Hon etablerade där bageri och lanthandel i eget namn. Denna verksamhet fortsattes av barn och barnbarn men lades ned på 1970-talet. Namnet Gustavas plats minner om den. Se vidare nedan.

En annan tidig verksamhet med anknytning till jordbruket var ett garveri, som anlades vid Grönåns mynning efter markköp 1882. Ett minne av verksamheten är vägnamnet Garverivägen i Älvängens nordöstligaste del.

Samma år som stationen etablerades, 1886, flyttades tingsplatsen för Ale härad från Kattleberg till Älvängen, där den förblev till 1948, då den flyttades till Alingsås. Tingshuset blev sedan efter ombyggnad Älvängens hotell och är nu en del av Smyrnakyrkan.