Drottningholm

1500-talet

Bebyggelsen har sitt ursprung i byn Glia, omtalad första gången i dokument 1342. Under belägringen av Stockholm 1521 anlade Gustav Vasa ett befäst läger vid Glia, Under de följande åren som regent lade Gustav Vasa under sig gårdarna i byn, och 1553 lät han inrätta byn till en kungsgård, Glia gård. Från 1559 går kungsgården i stället under namnet Torvesund.

Här lät Gustav Vasas andre son Johan III med början 1579 uppföra ett slott som fick namnet Drottningholm, efter hans gemål drottningen. Som arkitekt anlitades konstnären och arkitekten Willem Boy. Kort efter byggstart utbröt pesten i Stockholm och bygget fördröjdes. Drottningen var katolik och Drottningholm kom att spela en särskild roll som tillflyktsort för de sista katolikerna, som förföljdes i andra delar av riket.

När Katarina Jagellonica avled 1583 var slottsbygget ännu inte fullbordat. Johan III vistades efter hustruns död bara vid enstaka tillfällen på Drottningholm, sista gången var sommaren 1592. Slottet ägdes från 1603 av drottning Katarina (Stenbock) och efter hennes död kom flera ägare som drottningarna Kristina och Maria Eleonora.

Kring 1650 övertog Magnus Gabriel De la Gardie Drottningholm, han intresserade sig för byggnaden och dess underhåll. Han inledde även ett restaureringsarbete under ledning av arkitekt Jean de la Vallée.

Då Hedvig Eleonora förvärvade slottet 1661 var det ett stenhus i två våningar med ett torn som bestod av över 20 rum i den nedre våningen och cirka 10 rum i den övre våningen. Dessutom fanns ett kapell och en stor sal med 36 fönster.

1600- och 1700-talen

1500-talsslottet brann ner den 30 december 1661, alltså samma år som Hedvig Eleonora hade köpt det. Efter den förödande branden fick arkitekten Nicodemus Tessin d.ä. i uppdrag att uppföra en ny slottsbyggnad utifrån de bevarade murarna och källarvalven av Johan III:s slott. Redan på våren 1662 förelåg ett färdigt ritningsförslag som godkändes av drottningen. Denna plan över anläggningen följde den moderna uppbyggnaden för slott som kallades Entre cour et jardin, som betyder att slottet vänder en representativ fasad mot en gård framför slottet och bakom slottet breder en trädgård ut sig.

Medan huvudbyggnaden färdigställdes fortsatte Tessin d.ä. med projekteringen av hela anläggningen. Byggnadsarbetena fortskred tämligen raskt eftersom arbetsstyrkan var stor. Förutom fackfolk fanns även särskilt ditkommenderade soldater. Totalt kunde det vara 400 man som samtidigt arbetade med slottsbygget.

Midsommaren 1664 stod huvudbyggnaden färdig och året därpå var taket lagt. Byggnadskomplexet är cirka 160 meter långt (inklusive hörntornen) och cirka 50 meter brett. Fasadkulören var inte samma som idag utan murytorna var målade med rödfärg medan taklist och snickerierna ströks med grå oljefärg. Över slottets mittparti placerades ett torn prytt med en krona, som fortfarande syns på Wilhelm Swiddes kopparstick från 1692, tornet togs dock ner redan 1686. Idag finns bara ett litet kopparklätt torn med flaggstång. De av Tessin d.ä. planerade flygelbyggnaderna mot öster, på båda sidor om hamnen utfördes aldrig, inte heller balkongen mot trädgården.

Fram till 1680 var Tessin d.ä. ansvarig arkitekt. Efter dennes död gick uppdraget till hans son Nicodemus Tessin d.y., då stod allt färdigt utom den norra kupolen och angränsande partier. Även inredningsarbetena hade påbörjats. Drottningholms slott blev Tessin d.ä. största arbete.

Nicodemus Tessin d.y. fick ansvar för inredningen, till vilken han tog hjälp av landets främsta konstnärer. Inredningsarbetena på slottet under Hedvig Eleonoras tid kan uppdelas i två perioder. Den första med överdådig barock under Tessin d.ä. och den andra, något enklare, under dennes son, som ansåg att slottets utsmyckningar “icke hållit takt med tiden”.

Tessins huvudbyggnad, som utseendemässigt är påverkad av fransk-holländsk klassicism, rymmer det praktfulla trapphuset och paradrummen, medan de två sidolängorna innehåller bostadssviterna. Trapphusets skulpturala utsmyckning uppdrogs åt bildhuggaren Nicolaes Millich från Antwerpen. Hans statyer visande Apollo och Muserna levererades under 1670- och 1680-talen. Stuckarbetena i trapphallen och på fasaderna utfördes av Giovanni och Carlo Carove. Berömda är Hedvig Eleonoras paradsängkammare och Lovisa Ulrikas gustavianska bibliotek med inredningar ritade av Jean Eric Rehn (se Drottningholms slottsbibliotek), där drottningen gärna samlade lärda vänner, bland dem botanikern Carl von Linné, bergsrådet Daniel Tilas, matematikern Samuel Klingenstierna, språkvetaren Johan Ihre och historikern Swen Lagerberg. Intill paradsängkammaren ligger Ehrenstrahlsalongen med allegoriska skildringar utförda av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl. Under Hedvig Eleonoras tid skapades även Drottningholms slottskyrka som inryms i det norra tornet. Inredningen tillkom senare och inspirerades av Carl Hårleman.

Drottningholms slott kom att förbli de kungliga damernas slott och år 1744 skänktes det som bröllopsgåva till Lovisa Ulrika då hon gifte sig med den svenske tronföljaren Adolf Fredrik. År 1745 gav Lovisa Ulrika arkitekt Carl Hårleman i uppdrag att bygga på slottslängorna mot norr och syd med en våning för att inrymma tidsenliga bostäder, bibliotek och porträttgalleri. Byggarbetena utfördes från våren 1746 till 1750-talets mitt. Hårlemans påbyggnad ansluter pietetsfull till Tessins tidigare arkitektur och idag syns knappt att det rör sig om senare tillägg.

Det var också på Lovisa Ulrika initiativ Drottningholmsteatern anlades och 1737 lät hon Carl Hårleman utföra ritningarna till Drottningholms slottsstall norr om slottskyrkan. Stallet till- och påbyggdes 1770 och 1777 troligen efter ritningar av Carl Fredrik Adelcrantz. Byggnaden inrymmer idag högvakten vid Drottningholms slott. Norr om Kina slott lät Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik uppföra ett litet brukssamhälle för tillverkning av eleganta produkter som finsmide, spetsknyppling och sidenväveri. Området kallades på 1700-talet för Drottningholms Hall- och Manufakturrätt oc…