Visby

Etymologi

Namnet kommer av vi: "(hednisk) offerplats", och by: "stad" (den ursprungliga betydelsen av det sistnämnda ordet har gått förlorad i svenskan men finns kvar på danska, norska och gutniska). I Gutasagan (omkring 1230) benämns orten endast Wi och ordet betyder alltså 'helig plats, kultplats'.

Historia

De äldsta fynden på platsen för dagens Visby är vad som tolkats som "strandbodar", med C14-metoden daterade till 700–900-talen e.Kr. Längs vikingatidens gotländska kust fanns en rad hamnar med gravfält och viss bebyggelse. I Visbys omgivning fanns en vid Kopparsvik ("köpvik") en kilometer söder om Visby, en annan vid Gustavsvik två kilometer norr om Visby. En sådan fanns troligen även vid Visby. Vid Donners plats har man påträffat rester efter ett vikingatida gravfält. Vid mitten av 1000-talet upphörde gravfältet att användas, ungefär samtidigt kan man skönja de första spåren av permanent bebyggelse i Visby.

Enligt Gutasagan skall Gotlands första kyrka, Allhelgonakyrkan, ha uppförts här på den plats där senare S:t Pers kyrka byggdes. Allhelgonakyrkans byggande kan troligen kopplas till att man velat skapa en plats på ön där man kunnat garantera fred för utländska köpmän, på samma sätt som gotlänningar fick beskydd på utländska orter. Till en början var Visby bara en av många sådana platser, men Visby blev snart den dominerande platsen. Ett uttryck för Visbys växande betydelse är de gotländska penningarna, som börjar präglas i staden omkring 1140. Någon gång mellan 1158 och 1161 uppfördes den äldsta kända byggnaden i Visby, Kruttornet, vid den gamla hamnen. Årtalet har kunnat dateras efter så kallade årsringsdateringar av en träbjälke i tornets tredje våning.

Visbys framväxt hänger starkt samman med handelsavtal med svenska, danska, och ryska härskare under 1100-talet. 1161 fick de gotländska köpmännen genom ett fördrag med Henrik Lejonet av Sachsen sina omfattande fri- och handelsrättigheter i hela det sachsiska området bekräftade. I dokumentet, det så kallade Artlenburgfördraget uttrycks en förhoppning att gutarna flitigare skulle besöka Lübeck nu när freden var återställd. Dokumentet antyder att någon form av konflikt uppstått mellan gutar och tyskar, och det ligger nära till hands att anta att de ökade tyska intressena i Novgorodmarknaden sågs som ett allvarligt hot mot gotlänningarnas intressen. Enligt arkeologiska resultat verkar det så kallade Rolandstorget, det ekonomiska handelscentret i staden, ha lagts ut kort före cirka 1200.

Först 1203 omtalas Visby för första gången i bevarat skriftligt källmaterial. Det är Henrik av Lettland som i sin krönika nämner "Wysby" i samband med att pilgrimer på resa till Livland kom dit. Namnet måste emellertid ha betydligt längre relevans bakåt, vilket inte minst syns av att "Wysby" i samma källa nämns som en "civitas", det vill säga en stor stad. Det bekräftas också av att Visbyrådet, med ett tyskt och ett gutniskt råd kan beläggas omkring år 1231. Det visar också att Visby var enastående jämfört med andra nordiska städer, där rådsorganisationen införs betydligt senare.

Hansatiden

Redan på 1200-talet var Visby ett viktigt säte för den framväxande Hansan. Stadens befolkning var då till viss del tysk, men det tyska befolkningselementets makt har kraftigt överdrivits i historieskrivningen. Senare tids forskning visar att gotlänningarna i staden, medeltiden igenom, var det tongivande befolkningsskiktet och under hela 1200-talet var det företrädare för dessa som hade avgörandet i sin hand när det till exempel gällde den viktiga Rysslandshandeln. Däremot kan tydligt skönjas hur gotlänningarna i Visby "kulturinfluerades" söderifrån och förtyskades såväl till språk som till namn. Det var också de gutniska Visbyköpmännen som kraftigt dominerade handeln på Västerhavet under detta århundrade, och ännu i slutet av 1300-talet var Visbygotlänningar hälften av de Visbyköpmän som bedrev handel i Nederländerna och Flandern. De bägge nationaliteterna ledde också till kyrkliga förhållanden som är unika i den kristna världen. I de tre församlingarna under klinten fanns nämligen två församlingskyrkor i vardera, en för gotlänningar och en för tyskar (S:t Clemens, S:t Lars och S:t Hans för gotlänningar, S:t Olof, Drotten och S:t Per för tyskar, i klintförsamlingen däremot byggdes bara S:t Mikael), vilket också visar sig i den församlingskyrka som 1225 inrättades i den före detta tyska faktorikyrkan, "Vår kära frus kyrka" (nuvarande Domkyrkan). Vid denna fanns två kyrkoherdar och två församlingar, en tysk (som var den största) och en gutnisk.

Ny forskning visar också, att inbördeskriget mellan stad och land 1288, inte handlade om motsättningar i handeln. Farmannahandeln (böndernas handel) hade nämligen, visar källorna, i stort sett upphört redan före 1200-talet. När därför ringmuren uppfördes, senast omkring 1270, skedde det av skyddshänsyn och med "landets" (böndernas) godkännande. Inbördeskriget i sig berodde snarast på att Visbyborna av realpolitiska skäl år 1285 måste anpassa sig till kung Magnus Ladulås krav på en skattehöjning, mot "landets" vilja, vilket föranledde bönderna att stationera en kontrollman i staden, vilken omtalas 1286. Då borgarna inte ansåg sig kunna acceptera detta införde de 1287, efter att de 1285 börjat bygga porttorn i den befintliga muren, tullar mot böndernas handel i staden – och eftersom all gotländsk fjärrhandel vid denna tid utgick från Visbys hamn, till exempel nämns flera gånger "Gotlands hamn" som om det bara existerade en enda hamn på ön, blev det ett hårt slag mot bönderna. Det fick "landet" att gå till attack. Kriget avslutades med att Magnus Ladulås gick in och i Nyköping tog stadens parti, så att denna för framtiden blev självständig gentemot "landet". Visserligen fick staden böta 2 000 mark för att man utan kungens tillstånd fört krig och dessutom låtit uppföra en mur runt staden. Men detta måste snarast ses som en självklar avgift för att kungen ställde sig på stadens sida och även formellt godkände uppförandet av muren. Detta är också det äldsta …