Kristianstad

Historia

Staden Kristianstad grundades efter Kalmarkriget 1614 av den danske kungen Kristian IV, efter det att den närbelägna staden Vä bränts.

Anläggningsbrevet utfärdades 1614, men själva stadsprivilegierna först 1622, då staden även fick stapelstadsrätt. För att gynna Kristianstad upphörde både Vä och Åhus att vara städer vid Kristianstads grundande. Staden anlades redan från början som en fästning, med vallar, vallgravar och bastioner. Detta för att skydda den mot svenskarna, som härjade i området. Kristianstads befästa stad hade ett stort inslag av militärer i sin befolkning. Omkring 1650 hade staden cirka 1000 invånare.

Kristianstad blev inte dansk fästningsstad särskilt länge, då Skåne blev svenskt vid freden i Roskilde 1658, tillsammans med Kristianstad. Staden var således endast under den danska kronan under cirka 40 år. Danskarna återkom dock under det Skånska kriget 1675-1679 under två års tid och även 1710 men då endast för en månads tid.

År 1719 blev Kristianstad residensstad för landshövdingarna i det nybildade Kristianstads län. Stadens läge försvårade handeln då staden omgavs av våtmarker med enda infarten från norr över Näsby och i söder via Helgeån med fartyg, men frihetstiden gav ett visst ekonomiskt uppsving. På 1770-talet hade folkmängden stigit till cirka 3000.

Kristianstad blev regionalt centrum, när staden blev residensstad för Kristianstads län (som existerade 1719-1997). Positionen som residensstad stärkte stadens attraktionskraft.

Kristianstad tjänade vid 1700-talets början som uppehållsort för två olika statschefer i exil. Den ene var Stanisław I Leszczyński av Polen och den andre var zaporizjakosackernas hetman Filip Orlik. Båda stöttade Karl XII:s fälttåg mot Ryssland och hamnade därefter i onåd efterhand som kriget vände till ryssarnas fördel.

1772 genomfördes Gustav III:s statskupp genom väl förberedda händelser i huvudstaden och två noga utvalda fästningsstäder, nämligen Kristianstad och Sveaborg. Johan Christopher Toll var central för händelseförloppet i Kristianstad.

1775 Helge å får ett nytt utlopp under en vårflod. Då Gropahålet bildas sänks vattenståndet i Helge å och fästningen försvagas. Ån blir ofarbar med större båtar till Kristianstad.

1794 förläggs Wendes Artilleriregemente i Kristianstad och 1811 bildas Norra Skånes infanteriregementet vars stab finns i Kristianstad men övingsfält är Ljungbyhed.

Under början av 1800-talet växte Kristianstad, och blev den nionde största staden i landet istället för den sextonde största. Efter 1830 växte Kristianstad långsammare och förlorade i rangordning. Näringslivet dominerades av handel och tjänster, medan industrin blev svagare företrädd och inriktad på hemmamarknaden.

1847 härjade en stor stadsbrand, då förstördes 36 gårdar och över 700 personer blev husvilla. 1849 togs beslutet att fästningsvallarna kring staden skulle rivas. Staden hade fram till dess vuxit sig mycket trång och ett starkt behov av expansion utanför den gamla stadsrektangeln förelåg. Raserandet av vallarna gjorde också att järnvägen kunde dras fram till staden. De sista delarna av vallsystemet revs dock inte förrän omkring 1910 kring nuvarande Norretullskolan. De gamla vallarna vräktes i regel helt enkelt ned i vallgraven som löpte runt staden. Vid Norretullsskolan har Bastionen Konungen återskapats kring millennieskiftet så som den såg ut på 1760–1780-talen när Kristianstad var en fästningsstad.

Den engelske civilingenjören John Nun Milner (1820–1890) verkade under en tioårsperiod i mitten av seklet med att torrlägga Nosabysjön (en vik av Hammarsjön). Torrläggningen påverkade stadens tillväxtmöjlighet österut på ett radikalt sätt.

När Hovrätten över Skåne och Blekinge skapades på 1800-talet blev Kristianstad huvudorten, dels eftersom staden låg mittemellan Malmö i sydvästra Skåne och Karlskrona i östra Blekinge, dels eftersom Kristianstad hade en större betydelse för Skåne än vad staden har i dag. Vid denna tid var Malmö och Kristianstad ungefär jämnstora. Efter en lång kampanj ledd av flera företrädande jurister i Malmö och Lund flyttades hovrätten 1917 till Malmö. På 1910-talet förlades dock Norra skånska infanteriregementet (I 6) till staden, och flyttades 1923 till nya kaserner ute på Näsby. Under 1800-talet höll således Kristianstad hög status hos societeten i landet till följd av (som det ansågs) förnäma samhällsinstitutioner såsom hovrätt och regementen. I folkmun kunde staden ibland omnämnas som "den skånska adelns vinterpalats". Det var under vintertid som den skånska godsägaradeln flyttade in från kalla och dragiga slott till representativa lägenheter i Kristianstad. Framförallt blev Västra Boulevarden ett populärt stråk för överklassen.

Kristianstad var fram till och med 1996 residensstad i Kristianstads län, som 1997 gick upp i Skåne län. Sedan även landstingen slagits samman till Region Skåne blev staden från 1999 säte för dess regionfullmäktige. Även Länsrätten i Skåne län fanns lokaliserad till Kristianstad fram till 2008.

I Kristianstad har sju länder under olika perioder upprätthållit honorärkonsulat. Ett kungligt danskt vicekonsulat etablerades 1855 och upphöjdes till konsulat 2002, men drogs in 2012. En nordamerikansk konsularagentur fanns 1873–1887 (samma man var dansk vicekonsul och nordamerikansk konsularagent). Det självständiga kungariket Norge inrättade ett vicekonsulat 1907, vilket dock drogs in 1937, för att återupprättas 1946 och upphöjas till konsulat 1988, men det är numera åter indraget. Argentina hade ett vicekonsulat 1911–1935. Även Finland hade ett vicekonsulat i Kristianstad 1923–1925 samt 1931–1967. Litauen etablerade ett konsulat 1995 och det är det enda konsulat som i dag finns kvar i Kristianstad. Tyskland upprättade ett konsulat 1996, men det är numera således indraget.

Militärstaden

Kristianstad var länge en viktig garnisonstad med flera regementen och Milostab Syd (Milo S) förlagda till staden, men under försvarsneddragningarna i början på 1990-talet försvann det mesta utom Pliktverket och Fortifikations…