Lidköping

Historia

Lidköping fick sina första kända stadsprivilegier 17 juni år 1446 av Sveriges dåvarande kung, Kristofer av Bayern, och blev därmed den första staden vid Vänern. 1532 och 1547 fick Lidköping fri seglats och rätt att idka byteshandel i hamnarna vid Vänern i Värmland, Dalsland och Vadsbro härad, tullfrihet i Lödöse med mera.

Privilegierna gjorde i sig själva ingen större skillnad för stadens utveckling, men vid ungefär samma tid hade ett nytt element i stadens ekonomiska liv börjat växa fram, nämligen sjöfarten på Vänern. Genom den begynnande träexporten från skogarna runt Vänern började Lidköping förvandlas från inlandsstad till sjöstad.

År 1553 brann större delen av Lidköping ned i en stadsbrand. Gustav Vasa beviljade samma år staden 3 års skattefrihet, men befallde 1560 att Lidköping ej fick byggas upp på nytt, utan skulle flyttas till "Huffudnaes", den plats där senare Vänersborg skulle anläggas. Ända fram till 1672 bestod Lidköping endast av Gamla staden eller den del av innerstaden som ligger öster om Lidan.

År 1615 belönades Jacob De la Gardie efter sina stora framgångar i De la Gardieska fälttåget med ett grevskap med säte i Läckö. Han fick dessutom rätt att inom detta anlägga en stad, vilket han dock aldrig utnyttjade. Drottning Kristina tilldelade honom 1651 i stället staden Lidköping "till grevskapets förökande". År 1655 fick grevskapets dåvarande innehavare, Jakobs son Magnus Gabriel, se staden återgå till kronan som en del av fjärdepartsräfsten. Han fick dock samtidigt tillstånd att inom grevskapet anlägga en ny stad. Lidans västra strand, mitt för det gamla Lidköping, utsågs till denna nya stads läge. Månesköldarna på Ågården, som ägde marken, hindrade dock till en början hans planer, och först år 1670 genomfördes ett markbyte som gjorde att den eftertraktade marken kom i hans händer, och 1672 började staden byggas upp efter den geometriska stadsplan greven själv fastställt.

De la Gardie uppmuntrade alla som ville bygga i staden genom att ge pengar, trä och sten, upplåta platser till kålgårdar samt fördela andelar i skogen. Grevens jaktslott på Traneberg på Kållandsö fraktades på båtar till Lidans mynning, varefter det uppställdes mitt på det stora torget för att tjäna som rådhus, en funktion byggnaden hade fram till 1882. På 1680-talet fanns i dessa städer flera hantverkare: skomakare, skräddare, snickare, kanngjutare, pistolsmeder, skinnberedare och karduansmakare.

Redan genom reduktionen lades år 1683 Lidköping åter som en enhet under kronan, men de bägge städerna hade ända fram till 1705 var sin borgmästare. Under sin livstid höll greve Magnus sin hand över både det gamla Lidköping och sin egen stad. Han inrättade skola och barnhus, restaurerade kyrkan och stödde på många sätt handel, hantverk och andra näringar.

Under de följande två århundradena genomgick Lidköping en lugn och jämn befolkningsutveckling 1805 fanns här 1 377 innevånare, 1850 2 417, 1880 4 734 och 1900 5 452.

1849 förstördes i stort sett hela den gamla staden igen av en förödande brand. Branden startade vid Lidans omedelbara närhet på östra sidan, där ett minnesmärke efter branden restes 1949. Det enda som blev kvar av dåtidens gamla stad var ett kvarter som i dag går under namnet Limtorget.

Stadens första stenhus tillkom på 1860-talet. 1874 fick Lidköping sin första järnväg, Lidköping–Skara–Stenstorps Järnväg, 1877 öppnades Lidköping–Håkantorps Järnväg, 1899 Kinnekulle–Lidköpings järnväg och 1908 Lidköping–Kållands järnväg. Sedan började Lidköpings första större industrier att växa fram, däribland Lidköpings Mekaniska Verkstad, AB Lidköpings Vikingsågar (grundat 1915), AB Kronsågar (grundat 1913), Lidköpings porslinsfabrik, en råsockerfabrik med raffinaderi, två tändsticksfabriker ett bryggeri med mera.

Under 1980-talet och 1990-talet var man i Lidköping trött på att staden förväxlades med Linköping, och man försökte då byta namn till Lidköping-Vänern, och senare Lidköping vid Vänern. Man fick avslag av flera olika skäl, främst då sådana namn ansågs sakna tradition i Sverige (jämförbara namn återfinns i Europa, till exempel Frankfurt am Main och Newcastle-upon-Tyne.)

Administrativa tillhörigheter

Lidköpings stad ombildades vid kommunreformen 1862 till en stadskommun med mindre delar av bebyggelsen efterhand i Råda och Hovby socknar och landskommuner. 1969 utökades stadskommunen med omgivande socknar/landskommuner och stadskommunen ombildades 1971 till Lidköpings kommun med Lidköping som centralort.

I kyrkligt hänseende har Lidköping alltid hört till Lidköpings församling. Delar av den expanderade tätorten tillhör Kållands-Råda församling och Sävare församling.

Orten ingick till 1961 i domkretsen för Lidköpings rådhusrätt för att därefter till 1971 ingå i Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsagas tingslag. Från 1971 till 2009 ingick Lidköping i Lidköpings domsaga och orten ingår sedan 2009 i Skaraborgs domsaga.

Näringsliv

Lidköping har en bred flora av industri och näringsliv. Tack vare att Lidköping är en sjöstad nära öppna landskap, så finns både rederier, som Thunbolaget, och jordbruksrelaterade verksamheter som Lantmännen, Eurofins, Fazer Bröd och Frebaco Kvarn representerat i det lokala näringslivet. Även tillverkningsindustrin är stark, och större arbetsgivare är bl.a. Lidköpings Mekaniska Verkstad/Lidköping Machine Tools AB (numera KMT Precision Grinding), AB Plåtmanufaktur/PLM (senare Rexam, Petainer, Promens, Polimoon numera RPC Superfos), Lidköpings Sågbladsfabrik (numera SNA), LVI (Lidköpings Värmeledningsindustri) och Kinnegrip med Kinbag. 2007 gick Lidköpings Precisionsindustri med 127 anställda i konkurs. Andra branscher finns representerade bl.a. genom Strokirk-Landströms tryckeri.

Kommunens största arbetsgivare är Såtenäs garnison som har ansvar för Skaraborgs flygflottilj.

= Transporter =

Då en stor del av kommunens norra delar gränsar till Vänern så har Lidköpings hamn alltid varit av betydelse.

Riksväg 44 är en förbindelselänk mellan Fyrbodal och östra Sverige. Länsväg 187 ansluter Lidköping till E20, och riksväg 49 förbinder Li…