Lödöse

Historia

Omfattande utgrävningar 1916–1920 och från 1961 har blottlagt medeltida kyrkoruiner, husgrunder, plankgator och kajer samt ett båtskrov från tidigt 1500-tal. Hittills har ungefär 1/3 av den medeltida staden grävts ut. I de upp till 4 m djupa kulturlagren har över 150.000 lösfynd gjorts. En del av dessa är utställda på Lödöse museum och Historiska museet i Stockholm. Lödöse är en av Sveriges fyndrikaste utgrävningsorter. Bebyggelsen går tillbaka till mitten av 1000-talet.

Den äldsta kända skriftkällan för Lödöses existens, är inskriptionen LEDU(S) eller LEODU(S) på brakteater från Knut Erikssons regeringstid (1167–1196). Därefter omnämns staden omkring 1200 av den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus i Gesta Danorum, då på latin; Liuthusium. Det anses innehålla ett äldre namn på Gårdaån, Liudha, den rikligt beväxta, samt øse, åmynning. Senare omskrivs Lödöse i ytterligare en dansk källa, Knytlingasagan från omkring 1260–1270. Ett av de tidigaste, svenska beläggen för namnet Lödöse är Margareta Persdotters testamente från 1260. Lödöse kloster kallas där 'claustro lydosiensi'.

I de isländska sagorna från 1220-talet till 1310-talet refereras till händelser från 1150-talet som ska ha utspelat sig i, eller i närheten av Lödöse. Även senare möten, bland annat mellan norske Håkon den unge och Birger jarl 1249 finns med:

Den enda avskrift som finns bevarad av den medeltida stadslagen, Bjärköarätten, gällde Lödöse och anses som äldst vara från 1200-talets slut. Samma bjärköarätt gällde i det norska Nidaros (nuvarande Trondheim), det danska Lund, liksom i Stockholm. Lödöses borgare påstås enligt Johan Hadorph ha kopierat Stockholms lag med kvartersnamn och allt.

Äldre medeltid

Arkeologiskt är Lödöse belagt från 1000-talet, bland annat finns tyska mynt från början av 1000-talet.[källa behövs] Det finns bekräftade dateringar på byggnader från slutet av 1000-talet.[källa behövs] Staden växte snabbt i betydelse som Sveriges port mot väster. På 1100-talet fanns tre kyrkor, kungsgård, kungligt myntverk och kastal i staden. Men vid denna tid kunde man ännu inte segla ut obehindrat från Lödöse.

Både Askim, Sävedals och Vättle härader, de så kallade Utlanden (där staden Göteborg till stora delar breder ut sig idag), var danska till mitten av 1200-talet. Omkring 1253 ska Birger jarl ha samlat en här vid Gullbergs hed, nära Göta älvs mynning för att angripa Danmarks kung Abel. Denne skulle dock ha hunnit dö och danskarna kapitulerade utan strid.

Mellan åren 1249–1263 möttes representanter för Sverige, Norge och Danmark ofta i vänskapliga kontakter i Göta älvdal, och Birger jarl var ofta närvarande personligen.

Till 1473 var Lödöse Sveriges enda hamn med utfart mot Nordsjön. Enda perioden staden hade fritt tillträde till havet var från att Sverige öppnades mot Kattegatt på 1250-talet och till Engelbrekt Engelbrektssons uppror år 1434. Det är också under dessa knappt 200 år som stadens storhetstid infaller.

Här bedrevs en internationell handel med andra skandinaver samt tyskar, skottar, engelsmän och holländare. Tyskarna blev den dominerande handelsparten och Hansan hade representation i stadens magistrat, på samma sätt som i Kalmar och Söderköping. Man importerade varor som inte kunde frambringas i Sverige och exporterade Västergötlands animalieproduktion, samt även timmer och järn.

Myntning startades i Lödöse strax före 1150, efter att inte ha förekommit i Sverige sedan 1030 i Sigtuna. Med undantag för Magnus Ladulås regeringstid 1275–90 pågick myntningen i Lödöse fram till omkring 1365. De första mynten som omnämner myntherren är präglade omkring 1190 under Knut Erikssons regeringstid från 1167.

Det tros också ha varit under Knut Erikssons regeringstid som kastalen uppfördes, en av Sveriges allra äldsta försvarsborgar, den första vid en gräns. Snorre Sturlassons brorson Sturla Thordarson berättar i Håkon Håkonssons saga från 1260-talet om hur Håkon Håkonssons och hans birkebeinare brände och rev kastalen 1227. Striden gällde Knut Kristinesson d.ä., styvson till Västergötlands lagman Eskil. Knut var son till lagmannens hustru Kristina i hennes tidigare äktenskap med den norske jarlen Håkon galen, och hade blivit ledare för ribbungarna som försökte avsätta kung Håkon.

År 1243 etablerade sig tiggarorden dominikanerna i Lödöse och anlade Lödöse konvent.

= Lödösehus =

Det är som ersättning för kastalen som borgen Lödösehus börjar byggas, förmodligen under Erik Erikssons andra regeringstid från 1234. Sin största omfattning hade borgen under tidigt 1300-tal och var då en av rikets största. Den var omgärdad av dubbla och delvis tredubbla vallgravar. Många gånger tjänade den som residens för det kringresande svenska hovet, en så kallad riksborg.

Folkungatiden

Efter att först ha bränt Lödöse 1304 under brödrastriden mot kung Birger Magnusson blev staden en viktig stödjepunkt för hertigarna Erik och Valdemar. Vid freden i Helsingborg 1310 tillföll halva riket hertigarna Erik och Magnus, bröder till kung Birger Magnusson. Vid ett möte i Lödöse 1315 mellan hertigarna tillföll Ale härad, tillsammans med vad som då motsvarade Skara stift, Erik. Fram till Nyköpings gästabud 1317 var Lödöse jämte Kungahälla, Axevalla hus och Varbergs fästning ett administrativt centrum i det hertigdöme som till sin största omfattning bestod av Västergötland, Dal och Värmland (motsvarande dåvarande Skara stift), samt Norra Halland och Älvsyssel.

Det var i Lödöse hertig Erik firade sin bröllopsfest 1313 med den då 11-åriga Ingeborg Håkansdotter, dotter till Norges kung Håkon Magnusson. När deras son, kung Magnus Eriksson, gifte sig 1335 med Blanka av Namur gav han henne Lödöse tillsammans med Lindholmen och norska Tønsberg i morgongåva. I ett andra morgongåvobrev 1353 erhöll hon dessutom Bohus och Marstrand med Älvsyssel utom Orust.

1319–1326 ingick Lödöse i Ingeborgs underhållsländer och från 1371 i Magnus Erikssons. När han dog 1374 vägrade hans son, Norges kung Håkan Magnusson återlämna faderns underhållsländer till Sverige. 1371 utfärdade kung Håkan ett påbud i Lödös…