Skänninge

Historia

Det har framförts argument för att Skänninge i forntiden kan ha legat vid en sjö, kanske den i rimkrönikan omtalade Hogsta sjö, som skulle ha sträckt sig västerut ända till Bjälbo. Båda orterna ligger 100 meter över havet och mellan dem finns åkermark på lägre nivå utan fornfynd och äldre ortnamn. Om så är fallet, skulle sjön ha torrlagts redan under medeltiden. Den gamla landsvägen från Bjälbo skulle ha gått norr om sjön och från stadsdelen Nordanå (nutidens Vadstenavägen) över Storbron och Digra gatan nått stadens torg.

Två kyrkor har kunnat spåras tillbaka till tidig medeltid: Allhelgonakyrkan och Sankt Martins kyrka. De har legat på varsin sida om Skenaån och båda har kyrkogårdar där de äldsta gravplatserna daterats till 1000-talet. Arkeologiska undersökningar har också kunnat visat på bebyggelse under vikingatid och tidig medeltid kring båda dessa kyrkor. Sankt Martins kyrka verkar ha uppförts i anslutning till en stormansgård. Runt denna har en enklare bebyggelse av grophus uppförts. Från 1000-talet finns fynd av ett bronsgjuteri och vikter och mynt som visar på att platsen fungerat som handelsplats. Den äldsta Allhelgonakyrkan i trä ersattes under 1100-talet av en stenkyrka. Det är dock först på 1200-talet som en mer omfattande bebyggelse börjar uppstå och Skänninge börjar få en bebyggelse som kan klassas som stadsbebyggelse. Under 1200-talet är Skänninge och Söderköping Östergötlands enda egentliga städer. Linköping var tidigt ett kyrkligt centrum, men det är först i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet orten börjar växa fram som en verklig stad.

Medeltidsstaden

Medeltiden gör sig fortfarande synbar i dagens Skänninge för gatunätet och därmed dess ytliga storlek är nästan densamma. Vårfrukyrkan helgad åt Maria reser sig på samma plats som där den byggdes av tyskarna och stod färdig 1306. Under förra seklet återbördades medeltida mark när ett kvinnligt dominikankonvent och ett hospital blottlades, samt en äldre stadskyrka restaurerades. Under de senare åren har man även infört en medeltidsmarknad och rest en kopia av den Rolandstaty, som en gång stod avskräckande framför rådhuset och mitt på stadens torg. Den heter Ture Lång och är en symbol för stadens suveränitet som restes i samband med en Götalandsutställning år 1989. Statyn som nu pryder torget under sommarhalvåret skapades fritt ur fantasin med hjälp av ett trätryck från Olaus Magnus 1550-talsverk Historia om de nordiska folken.

De tyska borgarna eftersträvade en fullständig stadsfrihet och för att tillgodose sina intressen gick de i förbund med andra städer liksom i fallet Hansan. I Sverige fick dock Hansan kompromissa med statsmakten för att få inträde i riket. Sveriges städer anlades i regel på Kronans mark vilket gav ett inflytande på stadens styrelseskick. I en del städer som i Skänninge tillsatte kungen fogdar som dikterade hans vilja för stadsmenigheten. Birger jarl krävde vid mitten av 1200-talet att tyskarna skulle behandlas som vilka svenskar som helst och att de ej skulle bli särbehandlade som privilegierade invånare. Ett krav som föga efterföljdes.

Hans ättling Magnus Eriksson utfärdade en stadslag hundra år senare som innebar att de tyska borgarna ej fick inneha mer än hälften av rådets platser i stadens högsta, beslutande instans. Magnus Eriksson var också den som satte stopp för städernas enskilda rättigheter och införde en gemensam stadslag för rikets alla städer. Innan dess hade deras lagar ofta skilt sig åt. Samtidigt konsoliderade kungamakten sitt inflytande i riket genom lands- och stadslagarna. Visby var en av de få nordiska städer som förde en självständig stadspolitik. I Skänninge fick borgarna anpassa sig till att bli statsvänliga, men införde ändå det tyska stadsskicket. Detta skedde även i andra svenska städer från Viborg till Lödöse och än i dag har vi tyska lånord som köping, rådhus, borgmästare och gille i det svenska språkbruket.

I Bjälboättens skugga och tyskarnas roll

Skänninge blomstrade under medeltiden men någon större självständighet gentemot statsmakten lyckades man ej genomföra. Under den äldre epoken när Bjälboätten styrde riket, låg deras stamgods Bjälbo några kilometer utanför Skänninge. Kungafamiljen försökte få en stark kontroll över staden och under den här perioden hölls flera viktiga riksmöten i Skänninge, bland annat Skänninge möte 1248. Samtidigt dominerade de inflytelserika tyskarna som utgjorde runt hälften av stadens befolkning. Sin särställning försökte de visa genom att resa maktsymbolen Ture Lång, men ett enat styrelseskick splittras ändå av osämja mellan tyskar och svenskar. De olika nationaliteterna kunde ej dra jämnt och tvingades att ha särskilda kyrkor. Svenskarna hade ett skällsord för tyskarna, garpar, och tyskarnas kyrka kallades för Garpekyrkan.

Lokalhistorikern Mats Gilstring från Hov i Vadstena har i en intervju år 1994 i skriften Frihetens väktare. En berättelse om Skänninge sagt följande om tyskarnas roll: "Skänninge förändras med tyskarnas ankomst till staden, från att i början varit en handelsgata får den en tysk stadsplan med rådhus och kyrka vid ett torg. Skänninge som tidigare var Digragatan blir en hel stad. Det ser vi i dag av den gamla stadsplanen."

Skänninges medeltida rådhus låg där dagens stadshotell nu ligger. Arkeologerna fann där år 1953 murrester av kullersten och tegel, som troligen utgör rester av rådhuset som låg på torgets västra sida fram till år 1685. Rådhusets utseende är obekant, men kanske det påminde om Vadstenas som liknar ett försvarstorn. År 1421 omtalas Skänninge rådhus för första gången. Torget var stadens centrum och där fanns skola, rådhus och kyrka samt flera handelshus som tillhörde de rikaste köpmännen.

Den ryske fursten Peter Kropotkin berättar om torgens betydelse i sin bok Inbördes hjälp: "Under medeltiden åtnjöt torget allmänt skydd. Ingen fejd fick beröra den plats dit människor kom för att köpslå och skyddet gällde inom en viss omkrets därifrån; och om det uppstod gräl i den brokiga skara av köpare och säljare, måste det avgöras av dem som beskydde torget - av …