Saltsjöbaden

Bakgrund till etableringen av samhället

Under 1800-talets senare hälft präglades Stockholm av ett intensivt byggande, och stadens befolkning mer än tredubblades från 93 000 till 300 500 individer mellan 1850 och 1900. Den mindre bemedlade arbetarklassen tvingades leva med bostadsnöd och i kåkstäder medan den välsituerade borgarklassen började flytta ut ur staden, men inte på grund av bostadsbrist utan på grund av nya boendeideal och inte minst på grund av bristfälliga sanitära förhållanden i huvudstaden som var särskilt besvärliga sommartid.

Flera nya villastäder uppstod runt Stockholm, några var misslyckade försök medan andra blev ytterst framgångsrika. Till de senare hörde Djursholm, som grundades 1889 av bankdirektören Henrik Palme. I Djursholm hade finansmannen K.A. Wallenberg möjligtvis en sporrande förebild både i att bidra till samhällsutvecklingen och att skapa en ekonomisk framgång. Vinstsyfte var således inte enda anledningen att ge sig in i ett sådant projekt. Wallenberg lär vid något tillfälle ha yttrat att han visste många mycket bättre sätt att tjäna pengar. Affärsidén ”Saltsjöbaden” kläcktes under 1880-talet när affärskompanjonerna K.A. Wallenberg och Ernest Thiel var på en resa till den mycket kända badorten Trouville-sur-Mer i Normandie i nordvästra Frankrike. Något liknande skulle kanske kunna tillämpas i Sverige.

Markköpet

Till en början fann man ett lämpligt område vid Östersjökusten i Tyresö socken, men innan köpekontraktet signerades kom ett erbjudande från hovjägmästaren Herman Magnus af Petersens, dåvarande ägare av godset Erstavik i Nacka socken. Det avgörande tipset kom från grosshandlaren i glasvaror Theodor Nygren. Han skulle bli den förste att låta uppföra sitt sommarhus, den Nygrenska villan i det nya samhället.

Den 4 juli 1889 undertecknades kontraktet av K.A. Wallenberg. Kort därefter undertecknades även en koncessionsansökan för en järnväg mellan Stadsgården och Baggensfjärden av Wallenberg, Nygren och af Petersens. Området omfattade 890 hektar mark belägen mellan Baggensfjärden, Lännerstasundet och Erstaviken. Köpeskillingen uppgick till 250 000 kronor (motsvarande drygt 16 miljoner kronor i 2015 års köpkraft) som kom att tillföras fideikommisset Erstavik som kapital. Landskapet karakteriserades av skog, kala bergstoppar, djupa dalstråk och förkastningsbranter. Vid köpet bodde här ungefär 75 personer (1910 var det 2 286).

Affären uppmärksammades i dagspressen och den 8 juli 1889 skrev tidningen Kalmar bland annat:

"En jättespekulation är i görningen i Stockholm. Ansökan har nemligen inlemnats till regeringen om koncession för anläggande af en bredspårig jernwäg med Stadsgården såsom utgångspunkt och södra delen af Baggensfjärden till ändpunkt. Rösunda är ändstationens namn och den är belägen mellan sistnämnda fjärd och Erstawiken. Afsigten med denna jernwäg är att bereda stockholmarne tillfälle att på kortast möjliga tid — man säger 25 minuter — kunna komma ut till en naturskön trakt, der hafsluft och hafswatten finnas att tillgå. Tankar i denna riktning hafwa mer än en gång förut framkastats, men föga eller intet har gjorts för att bringa dem till werklighet. Nu will det dock synas som skulle hufwudstaden wara på god wäg att få ett hafsbad. Koncessionsansökningen är undertecknad af hofjägmästaren H. af Petersens på Erstawik, grosshandlaren Theodor Nygren och bankdirektören K.A. Wallenberg."

Året efter köpet tog K.A. Wallenberg med sig landshövdingen i Stockholms län, Robert Themptander, och överståthållaren i Stockholms stad, Claës Gustaf Adolf Tamm, upp på Karlsbaderberget (sedan 1931 plats för Saltsjöbadens observatorium) och förklarade sin vision att viken nedanför berget skulle bli en blomstrande badort. I denna oländiga, väglösa terräng planerade Wallenberg alltså att låta anlägga en exklusiv badort och villastad av kontinentalt snitt, som sedermera kallades Saltsjöbaden. Det är oklart om Wallenbergs avsikt var att låta Saltsjöbaden enbart bli badort med havsbad och hotell samt sommarvillor eller om även permanent bosättning var planerad. Känt är att K. A. Wallenberg och hans halvbröder Gustaf, Oscar och Marcus var djupt oense om "projektet Saltsjöbaden". De senare ansåg att det var ett för stort ekonomiskt risktagande.

Saltsjöbadens utveckling

År 1891, två år efter markköpet, bildades Järnvägsaktiebolaget Stockholm-Saltsjön, som övertog äganderätten till området. Bolagets största aktieägare var K.A. Wallenberg och näst största var Ernest Thiel. Företagets uppgift var dels att anlägga en järnväg mellan Saltsjöbaden och Stockholm, dels att stycka av och försälja tomter. Bolaget lät även bygga på östra stranden av halvön Grand Hotel Saltsjöbaden, och på en mindre ö, senare kallad Restaurantholmen, Grand Restaurant, även den en slottslik byggnad och båda dessa är byggda efter ritningar av arkitekt Erik Josephson. Restaurangen brann ned 1968. På och intill Badholmen söder om hotellet byggdes ett herr- och ett dambadhus. Dambadhuset flyttades senare till nuvarande Restaurangholmen (se Saltsjöbadens friluftsbad).

Vattnet vid Saltsjöbaden är ovanligt saltrikt för att vara inomskärs. Omgivningarna är natursköna och besöktes, liksom hotellet och restaurangen, mycket av stockholmsbor. Det var också välbeställda stockholmsbor som bebyggde samhället med sommarvillor. Saltsjöbadens äldsta delar präglas fortfarande av 1890-talets högreståndsarkitektur, ofta i en stil som kombinerar nationalromantik med östkustamerikanska stildrag som spåntäckta "tallkottefasader".

I samband med den nya bebyggelsen byttes det gamla namnet Rösunda (efter fiskartorpet med samma namn) till Saltsjöbaden, vilket skulle låta mer attraktivt.

Den första folkskolan i Saltsjöbaden var den mycket omtalade mönsterskolan vid Stockholmsutställningen 1897. Skolan inköptes och flyttades till Neglinge. I Saltsjöbaden tillkom även ett fullständigt läroverk (Saltsjöbadens Samskola) och ett sanatorium (Saltsjöbadens sjukhus), en monumental, borglik stenbyggnad i sex våningar ritad 1903 av arkitekterna Georg A. Nilsson och Ivar Nyqvist. Samskolan grundades 1895 som p…