Påskallavik

Namnet Påskallavik

Namnet (1614 Paskalwich, 1634 Porskalla wijk) kommer från viken vid vilken orten ligger. Förleden anses oklar för detta namn och även det äldre namnet 1541 för en ö Porskäreöö, som hänsyftar på Lilla Fågelö eller Hulta fögelö. Även namnet Påskallen har använts i sen tid för orten. Ön som nämns ingick i gården Älvehult som där hade ett humlebestånd på Porskäre öö.

Lydköping under Kalmar

1685 skrevs en bofast familj för första gången i Påskallavik, enligt Döderhults kyrkböcker. Några år därefter, 1689, fick Kalmar stads borgerskap Kungl. Maj:ts tillstånd att i Påskallavik hålla marknadsplats och köping, och Påskallavik blev alltså en Lydköping under Kalmar. I början av 1700-talet slog sig handelsmannen Ivar Böös ned som köpsven till Påskallavik, han var alltså ombud för en kalmarborgare. Ivar Böös köpte 1731 krogen i Emmekalv (Emmekalv nr 2) av löjtnanten Erik Rappe . Det var just på ägor till gården Emmekalvs krog som Påskallavik låg. Sedan Böös omkommit genom drunkning 1739 tog hans svärson Lars Callerström över hans handelsverksamhet och gård och friköpte Emmekalv 1 & 2 från övriga arvingar.

Callerström

På 1730-talet kom en Lars Callerström till Påskallavik från Kallersebo i Målilla socken. Han gifte sig med Böös dotter Sophia, och övertog svärfaderns egendomar och handelsverksamhet. Av parets åtta barn överlevde endast tre till vuxen ålder, sönerna Erik (1752–1812), Edvard (1755–1799) och Casper (1760–1804), de två senare gifte sig med varsin dotter till handelsmannen i Döderhultsvik, Nicolaus Wijkström (1733–1800). Det var sedermera sonen Edvard som övertog efter sin fader Lars. Han startade en klädesfabrik och drev en väderkvarnssåg på Nötö. Edvard Callerström lät uppföra en ny herrgård på platsen för den gamla Bööska gården. Han uppförde även ladugårdsbyggnader som kom att brukas som bondgård (Påskallaviks gård), de flesta av dessa brann ner under en eldsvåda 1914. Ladugårdsplanen var belägen nordöst om herrgården.

Edvard Callerström avled 1799 men hans änka Elisabeth drev vidare affärsrörelsen. 1814 anlade Elisabeth Callerström Emsfors pappersbruk. Då Elisabeth avled 1822 övertog affärsverksamheten av sönerna Erik och Nils Callerström. De anlade en mekanisk verkstad, ett skeppsvarv, och en vadmalsstamp på Nötö. Man bedrev även rederiverksamhet. Under denna tid blev Påskallavik en betydande utskeppningshamn för timmer och brädor. Bönderna i omgivningar kom dock att beklaga sig över att familjen Callerström ägde i stort sett hela Påskallavik och därigenom hade monopol på handeln via köpingen och själva kunde diktera prissättningen.

Erik Callerström avled 1850 och brodern Nils drev därefter handelshuset vidare ensam. Under 1850-talet anlade Nils Callerström en begravningsplats i köpingen, och mellan åren 1862–1865 byggdes kyrkan i Påskallavik med hjälp av ortens befolkning. År 1858 överlät Nils med vissa förbehåll pappersbruket i Emsfors, handelsrörelsen, gästgiverirörelsen rederierna och fartygen och fastigheterna i Emmekalv, Nötö, Påskallavik och Vånevik samt arrendegårdarna Skorpetorp, Glabo och Saltvik på sin son Erik Lorentz Callerström. Under de följande åren löste han ut sina syskon från rörelsen. 1873 installerades en fourdriniermaskin vid Emsfors bruk som kraftigt ökade sin kapacitet, på 1870-talet arbetade omkring 100 arbetare där. Under denna tid började även granit att brytas i Vånevik och trakterna däromkring. Erik Lorentz Callerström anlade ett frörenseri, en benkvarn och ett garveri i Påskallavik. 1888 ombildades det Callerströmska handelshuset till aktiebolag. Handelsrörelsen övertogs av Erik Lorentz son Erik Callerström. Erik Callerström dog dock 1916 och 1917 såldes den Callerströmska rörelsen till konsul Gustaf Oscar Örn.

Bebyggelsen

Den ursprungliga köpingen Påskallavik räknas till en början bara området kring hamnen och Påskallavik var enbart namnet på den bebyggelse som fanns på Emmekalvs ägor, inte Älvehults. Områden som tidigt var bebyggda i Påskallavik var just hamnområdet samt Udden och malmen, där bodde fiskare, sjömän, skeppare och arbetare i de Callerströmska verksamheten. Under Älvehults marker låg den tidigaste bebyggelsen kring torpet "Backen", ett 1700-tals torp som låg mellan nuvarande Bagaregatan och Uddegatan, runt torpet byggdes under första hälften och mitten av 1800-talet ett par stugor, som alla är borta idag och ersatta med nyare hus. Även Kungslid, som låg under Älvehult var gammalt, det nämns redan på 1600-talet. Sedermera fortsatte bebyggelsen att breda ut sig längs med stora landsvägen (Kristdalavägen) under senare delen av 1800-talet och gränsen mellan Älvehult och Emmekalvs ägor kom att gå rakt igenom samhället. Samhällets bebyggelse expanderade sedermera under hela 1900-talet.

Administrativa tillhörigheter

Påskallavik var belägen i Döderhults socken och ingick efter kommunreformen 1862 i Döderhults landskommun. Orten ingår sedan 1971 i Oskarshamns kommun. Påskallavik var en lydköping under Kalmar stad, enligt Svenskt ortnamnslexikon från 1689.. Enligt oklar källa som inte har stöd av andra blev Påskallavik officiellt en egen köping 1723. Påskallavik var från 1924 ett municipalsamhälle men utan dithörande stadgor och kom att kallas en municipalköping. Detta upplöstes 1956 och orten tillhörde därefter enbart landskommunen. För kyrklig och judiciell tillhörighet har Påskallavik följt samma som Döderhults socken.

Bebyggelse

Påskallaviks herrgård - uppfördes 1860, efter att den herrgård Edvard Callerström byggde på 1780-talet hade brunnit ned 1857. Den byggdes om 1928 av G. Örn.

"Gula Febern" - även kallad "övre gården" eller "Gula byggningen". Lär ursprungligen vara ett av familjens Callerströms tidiga bostäder, uppförd på 1700-talet. Var senare arbetarbostäder.

Påskallaviks Gästgifveri - Gästgifvareverksamheten flyttades sannolikt i början av 1800-talet till Påskallavik från Emmekalv, där den tidigare krogen var belägen. Från Emmekalvs krog flyttades även ett Härbre, som idag står i Herrgårdsparken. Själva huset som Gästgifveriet är beläget i är ett av de äldsta i Påskallavik. Enligt uppgift ska huset ha stått där "Minnet" …