Jonsered

Historia

Namnet Jonsered kommer av mansnamnet 'Johan' och av ordet 'ryd' som betyder 'röjning'. Det påträffas första gången 1526 med formen 'Iogenszredh' och 'Jonsered' först 1881. Jonsereds historia inom bruksepoken var framförallt som säteri och under en period kronogods. 1569 mottog Brynte Birgersson Lillie Jonsered som gåva av kungen. 1690 blev det åter ett kronogods i samband med en reduktion. Husets ägare skiftande sedan innan Olof Wijk köpte Jonsereds säteri 1831.

Jonsereds fabriker

Jonsered var från 1830-talet och fram till 1970-talet ett utpräglat brukssamhälle. År 1833 köptes egendomen Jonsered av skotten och affärsmannen William Gibson tillsammans med Alexander Keiller i syfte att där anlägga en textilindustri. Läget vid Säveån innebar bättre tillgång på vattenkraft och även expansionsmöjligheter i övrigt var bättre. Gibson anlade även gjuteri och verkstadsindustri. På 1860-talet inleddes framgångsrik produktion av träbearbetningsprodukter.

Transporterna löstes genom pråmar i Säveån. 1856 invigdes den första sträckan på Västra stambanan mellan Göteborg och Jonsered. 1877 upprättades den första telefonförbindelsen i Göteborg, mellan staden och Jonsered. Jonsereds ställning som industriort markerades 1903 då det nya moderna kraftverket, Jonsereds kraftverk, invigdes. Jonsered besöktes av kung Oscar II 1901 som bland annat tittade på uppförandet av kraftverket. 1913 skedde ett ras vid järnvägsbanken vid Aspen som blev känt som Jonseredsraset. Kring 1914 stod dagens dubbelspåriga järnvägstunnel klar som ersatte det tidigare spåret som korsade fabriksområdet. Ett stickspår ledde in till fabriksområdet.

Bruket expanderade och samhället byggdes ut med nya arbetarbostäder som delades in efter alfabetet som till exempel Littera A. I folkmun fick de ofta andra namn som till exempel Smålänningegården. Många flyttade till Jonsered från Västsverige (bland annat Bollebygd) men även från Småland och Finland. De unga kvinnor som flyttade till orten fick bo på Flickhemmet. Många inflyttade inackorderades hos familjer i arbetarlängorna. Då bruket även ägde bostäderna på orten var anställning och boendet knutet till varandra, förlorades anställningen förlorade den anställde även boendet. I Jonsered arbetade många i 40-50 år på bruket där de började som 12-åringar efter att ha gått klart folkskolan. Efter skolgången väntade en plats på bruket för eleverna där bruket valde ut vad eleverna var lämpliga att arbeta med. Typiskt var också de många smeknamnen som kunde baseras på ursprung, sysselsättning eller släktskap och i Jonsered användes många lokala slanguttryck.

Efterhand utvecklades ett socialt system i brukets regi med bland annat sjukstuga och tandläkarvård. 1899 stod ett ålderdomshem klart som ritats av ingenjören vid Jonsereds fabriker Sven Wingquist.

Bruksorten

Gibson och hans efterkommande satte sedan sin prägel på hela samhället där nästan allt var i släktens ägo. Under en tid fanns det bara en byggnad som inte ägdes av Gibsonsläkten och det var Ordenshuset, nuvarande Göta Bio. I slutet av 1800-talet etablerades folkrörelser, bland annat Blåbandrörelsen och studiecirklar och i början av 1900-talet idrottsföreningar som Jonsereds IF. Prästen Kristian Torin uppmuntrade föreningsbildade och grundade en sångförening. Hans efterträdare Ernst Klefbeck uppmuntrade bildandet av idrottsföreningar. En missionskyrka bildades. 1946 etablerades en fristående handelsbod som inte ägdes av bolaget, en Konsumbutik, och även en Ica-butik etablerades.

Gamla fabriksbyggnader och arbetarbostäderna, bland annat de unika tegellängorna med tillhörande trädgårdar, de nationalromantiska trähusen i Hallebacken liksom Sveriges första radhus, Nybygget från 1841, finns fortfarande kvar. Vid fabrikens finns Porthuset, den ursprungliga ingången till fabriksområdet, kvar. I Jonsered finns även koloniområdet Amerika som delas av motorvägen E20 samt Jonsereds kyrka. Riksantikvarieämbetet har utsett Jonsered till kulturmiljö av riksintresse. Jonsered är omgärdat av vacker natur längs med Säveån och sjön Aspen, här finns Bokedalens naturreservat och Natura 2000-området Jonsereds strömmar.

Jonsereds expansion

I anslutning till Jonsered utvecklades bostadsområden i Uddared, Stärtered och Kåhög. Uddared består av egnahemsbebyggelse, Stärtered av hyresrätter medan Kåhög domineras av fristående bostadshus. Jonsereds fabriker ägde marken och sålde efterhand av den genom avstyckningar. I Uddared däremot skedde utvecklingen genom att arbetarna köpte upp mark som styckades av till hustomter. I Uddared utmanades för första gången brukets dominans när det gällde bostäder. Bruket ägde även Kåhögs gård och Högens gård. Brukets jordbruksverksamhet avvecklades under 1950-talet och Kåhögs gård ägs numera av kommunen. Högens gård revs i samband med att motorvägen E20 byggdes i början av 1960-talet.

Jonsered var beläget i Partille socken och ingick efter kommunreformen 1862 i Partille landskommun. I denna inrättades för orten 2 april 1931 Jonsereds municipalsamhälle vilket sedan upplöstes 31 december 1954. Den första ordförande i municipalsamhället var kommendörkapten William Gibson. Plats för den kommunala verksamheten var Jonsereds skola och godtemplarhuset. Ett riktigt kommunalhus förverkligades aldrig i Jonsered och verksamheten påverkades av det dominanta bruket som ägde marken och samhällsfunktioner. Så kom istället Partille efterhand att utvecklas till centralort i kommunen. Från 1920-talet började en långsam kommunalisering av samhällsinstitutionerna i Jonsered, skolan och andra institutioner övergick till kommunen under 1920-talet men ännu under 1970-talet ansvarade Jonsereds fabriker för väg och vatten samt elektricitet i samhället.

Under och efter andra världskriget kom många flyktingar till Jonsered där de fick arbete på bruket. En stor grupp var ester men även många ingermanländare kom till Jonsered. Under de första åren bodde många av dem i baracker och andra tillfälliga bostäder. Många var kvinnor som fick arbete i textilen och senare inom motorsågstillverkningen.