Norrmjöle

Historia

Inom Norrmjöles marker finns gravrösen från mitten av järnåldern som är daterade till ca 100 f.Kr. som visar att redan då levde folk i området. De ligger ett stycke in från kusten utan anknytning till nuvarande bebyggelse på grund av landhöjningen.

Byn

De allra första uppgifterna om Norrmjöle kommer från 1543. I samband med att det i Gustav Vasas jordebok sattes nya gränser och gjordes en förteckning på alla jordägande bönder i Västerbotten. Enligt dessa förteckningar fanns då fyra bönder. År 1696 fanns det sex gårdar i byn.

Under 1600- och 1700-talen bedrevs jordbruk och fiske, kompletterat med vedleveranser till Strömbäcks glasbruk. Vid kusten (Skaten) etablerades ett fiskeläge med sjöbodar samt gistvallar för torkning av skötar och nät.

Sin första byaordning fick byn 1751. Det innebar att åldermän tillsattes efter landshövdingens order, efter byns egna förslag samt att byareglerna inte längre fick bestämmas av byn själv utan att de skulle godkännas av rätten inne i Umeå.

På en karta från 1798 kan man se att Norrmjöle nu har två broar som än idag finns kvar på samma ställen.

Under 1800-talet utvecklades byn snabbt och redan 1883 hade byn 16 gårdar och två soldater. Bykärnan låg vid den här tiden öster om ån och söder om kustlandsvägen.

Under 1800-talet etablerades ett kraftverk, en såg och en mjölkvarn i byn. Dessa näringar minskade i betydelse under 1900-talet, då Norrmjöles läge vid sandstränderna lockade många Umeåbor att förvärva gårdar för fritidsbruk och uppföra sommarstugor.

Byn hade tidigare en egen skola, som stängdes 1931. En åretruntöppen handelsbod fanns fram till slutet av 1950-talet, varefter en säsongsbutik drevs fram till slutet av 1990-talet.

Fiske och jordbruk

Norrmjöles jordar har traditionellt varit magra och sandrika, vilket begränsade avkastningen från jordbruket. För att stärka försörjningen tilldelades byborna under 1600-talet skattevatten med rätt att använda ryssjor, vilket möjliggjorde ett mer systematiskt fiske. Strömming utgjorde den dominerande fångsten, men även lax, sik och abborre fiskades. Sommartid ägnades åt fiske och beredning av strömming, som saltades för vinterförvaring. För att skydda redskapen och fiskbestånden bedrevs även säljakt, då sälarna förstörde näten och konsumerade fisken.

Efter laga skiftet 1883 bedrevs fisket huvudsakligen som binäring till de små jordbrukslotterna. Redskapen var ofta hemtillverkade av bomull och användes vid fiske efter sik, strömming och lax. Långrevar nyttjades för lake och ål, medan tinor användes för nätting, harr och gädda i Norrmjöleån.

Under perioden mellan världskrigen (1918–1939) bedrevs fisket främst för husbehov. Vid större fångster, särskilt av strömming, transporterades fisken med egna båtar till Umeå eller med häst och kärra till inlandets byar. Andra världskrigets utbrott ökade efterfrågan på fisk, vilket ledde till bildandet av Fiskförsäljningsföreningen och uppförandet av ett fisksalteri i Norrmjöle mellan 1939 och 1942. Föreningen underlättade avsättningen av fångster och skapade sysselsättning i salteriet. Fram till nedläggningen 1958 saltades sammanlagt 509 ton strömming.

Samhället

Skatens fiskeläge finns kvar i nästan orört skick än idag. Det består dels av timmerbodar från mitten av 1800-talet och dels av brädbodar från 1920- och 1930-talen samt salteriet. Flera av dessa bodar renoverades i början av 2000-talet, med ekonomiskt stöd från EU.