Eskilstuna

Historia

Två handelsplatser kallades under hednatiden för Tuna och Fors, och var då ett handelscentrum för Rekarnebygden, belägen där sjövägen från Mälaren upphörde och handelsvägen genom skogen till Hjälmarebygden vidtog. På 1000-talet blev handelsläget mindre förmånligt till följd av landhöjningen, som skapade nya vattenfall vid Torsharg, idag Torshälla.

Tuna, som omtalas i skriftliga källor första gången 1104, blev under 1100-talet centrum för kulten kring Sankt Eskil. Enligt legenden från 1300-talet var Eskil en engelsk munk som dödades av asatroende hedningar i Strängnäs i slutet av 1000-talet. Både Fors och Tuna kyrkor har förknippats med Sankt Eskil, men helgonlegenden utpekar Tuna. Tuna kyrka, som 1231 övertogs av Johanniterklostret har visat sig härröra från 1100-talet, men har haft en äldre föregångare på samma plats. Under den nuvarande Tuna kyrka från 1100-talet har rester av en stenkyrka från 1000-talet påträffats. Bland fynden från undersökningarna märks särskilt Eskilstunakistan från slutet av 1000-talet. Fors kyrka som fortfarande står kvar och vars äldsta delar härrör från 1100-talet, har visat sig haft en föregångare från 1000-talet. Under denna äldre stenkyrka fanns spåren efter en ännu äldre träkyrka. Utöver dessa kyrkor fanns här ytterligare en kyrka, Ekeby kyrkoruin, uppförd på 1100-talet.

I Florenslängden, ursprungligen från 1103, omnämns Tuna som biskopssäte. Men det förefaller som om det endast var biskopssäte en kort tid, under en period innan några egentliga stift inrättats. Omkring 1180 anlades Johanniterklostret som var Johanniterordens svenska huvudkloster. Det är oklart hur pass omfattande bebyggelsen runt klostret och kyrkan var, men här fanns flera hantverkare och en kvarn. Någon gång före 1266 ändras namnet från Tuna till Eskilstuna. Namnet Eskilstuna finns belagt i ett medeltidsbrev skrivet på latin hos riksarkivet första gången 1285.

Vid reformationen indrogs klosteregendomarna, som gjordes till kungsgård, klosterbyggnaden revs, och istället uppfördes ett slott, Eskilstunahus, som var ett av Hertig Karls residens. Hertig Karl gynnade näringslivet i Eskilstuna, som han önskade göra till en industristad, särskilt för smide. Han anlade på 1570-talet ett järnbruk vid Tunafors. Tunafors lämpade sig för detta genom sitt centrala läge i landet, närheten till Bergslagen, krafttillgången från fallen, kolskogarna i söder, och jordbruksproduktöverskottet från Rekarneslätterna i nordöst. Genom Eskilstuna kanal gav han orten sjöförbindelse. Tunafors, hade vid denna tid spik- och vapensmedjor, såg- och mjölkvarnar, vadmalsväveri och liknande, men förvägrades stadsprivilegier till följd av närheten till Torshälla. Bostäder för arbetarna växte fram dels vid bruket men även utmed Köpmangatan och i det som kom att kallas för Nystaden väster om ån. 1620-talet innebar ett uppsving för bruket.

Karl X Gustav, som bott i Eskilstuna, sökte emellertid där skapa en stor industristad, Karl Gustavs Stad, och utrustade livländaren från landskapet Svenska Livland Reinhold Rademacher med stora privilegier för att flytta dit dennes verkstäder vid Kirkholm. Planerna genomfördes endast till en femtedel. Stadens område omfattade nu både Tunafors och Nystaden. Befolkningsökningen innebar nu att Fors kyrka blev för liten. Genom en ombyggnation tredubblades dess volym, men trots detta förblev den trång. Efter Rademachers död gick dock manufakturverket sämre, och 1739 övergick det i privat ägo under Fredrik Rothoff. Rothoff lät bryta ut manufakturverket Carl-Gustafs stad ur den privilegierade staden, som nu kom att omfatta Nya staden och Nystaden, varvid den återtog namnet Eskilstuna. Vid mitten av 1700-talet hade staden omkring 500 innevånare.

År 1771 lät kung Adolf Fredrik anlägga den så kallade Fristaden, där han lät arbetare inom stål-, järn-, och metallindustrin slå sig ned. Dessa fick förmånliga diskontlån, blev anvisade mark och fick rådgivning. Detta ledde till en uppblomstring av Eskilstunas metallindustri. De olika delarna Gamla staden, Nystaden och Fristaden förblev dock åtskilda, 1833 förenades Eskilstuna och Karl Gustavs Stad till en enhet. Ända fram till 1879 utgjorde "Eskilstuna Fristad" ett eget område inom Eskilstuna stad. Behovet av bostäder var stort och år 1875 bildades därför en byggnadsnämnd. 1877 antogs en ny stadsplan som omfattande delar av Söder och hela Norr. År 1885 anställde man en stadsingenjör och 1898 började Gerdt Hallberg sin tjänst som stadsarkitekt.

Under 1800-talet innebar den växande industrin ett ökat behov av kommunikationer. En ny kanal byggdes förbi Torshällafallen och stod färdig 1865. Kanalen var i bruk fram till 1965 då den stängdes. 1876–1877 fick staden järnvägsförbindelser med Nyköping och 1895 med Södertälje.

Eskilstuna växte och blev en av Sveriges viktigaste industristäder. Industrier som genom olika epoker varit viktiga för Eskilstuna är Rademachersmedjorna, AB Separator, AB C. O. Öberg & co., Carl Gustafs stads gevärsfaktori (Nuvarande Saab Bofors Dynamics AB), Eskilstuna Jernmanufaktur, Nickelfabriks AB Gottfrid Carlsson, Gense, L. F. Ståhlberg & Co bordknifsfabrik, Bolinder-Munktell (senare Volvo BM, nuvarande Volvo Construction Equipment), August Stenman (senare ASSA) och CE Johansson (Mått-Johansson).

1858 anslöts Eskilstuna till det svenska telegrafnätet. 1882 inrättades ett telefonnät i Eskilstuna, som 1885 anslöts till rikstelefonnätet. Hösten 1884 installerade en dynamo vid Munktells verkstäder för belysning med båglampor, och redan samma år följde några andra företag efter. 1889 fick Eskilstuna sin första elektriska gatubelysning, och 1895 bildades ett bolag för eldistribution till privata kunder. Utbyggnaden gick dock fram till omkring 1905 långsamt. 1909 var dock hälften av stadens industrier elektrifierade. 1913 övertog Eskilstuna stad elbolaget och 1914 anslöts det till riksströmnätet. 1917 var alla industrier av någon betydelse elektrifierade. Ett vattenledningsnät togs i bruk i staden 1887. I början av 1860-talet inrättades…