Koskullskulle

Gruvdriftens historia

Malmen i det blivande Gällivare malmberg upptäcktes på 1600-talet. 1736 fick kapten Carl Johan Tingvall vid Västerbottens regemente mutsedel på en topp, sedermera kallad Tingvallskulle. Vid inspektion fann bergmästare Seger Svanberg malm på fler platser, bland annat en fyndighet en fjärdedels mil sydöst om berget Välkomman. Den platsen var nuvarande Koskullskulle.

Efter finska kriget tillsattes 1817 en kommitté, som skulle besiktiga malmfyndigheterna i Lappland. Kommittén föreslog inrättande av en bergslag mellan Sammakko utanför Gällivare och Vännäsberget i Överkalix kommun. Malmen skulle förädlas i Gyljen och Koskullskullemalmen ansågs fördelaktigt placerad med dess närhet till Lina älv. En av kommitténs medlemmar var landshövdingen i Norrbotten, Georg Adolf Koskull, och efter honom döptes fyndigheten, som låg 500 alnar öster om malmkroppen Ridderstolpe, till "Koskulls kullar".

De första inmutningarna gjordes 1817, och som kommittén föreslagit bildades 1826 Gyljens bolag och ett järnverk förlades dit. Emellertid användes inte Lina älv för transport när brytningen väl kom i gång; i stället fraktades materialet med dragdjur till Skröven och därifrån vidare till Gyljen. På grund av höga kostnader avbröts verksamheten och Gyljens bolag upplöstes. De engelska Gällivareverken var ointresserade av Koskullskullegruvan och knappt någon verksamhet pågick under resterande delen av seklet. 1888 utmålslades gruvan; utmålen köptes dels av Karl Johan Sohlberg på Kengis bruk, dels av trävaruaktiebolaget Bergman, Hummel & Co. Eftersom järnmalmen var lika fri på fosfor som den i Kaptensgruvan i Malmberget, bröts dessa kroppar ihop. Fyndigheten minskade dock stadigt; 1833–1840 bröts 1 500 ton och 1851–1860 endast 500 ton.

Chefen för Eisenwerk Witkowitz AG i Österrike-Ungern, Emil Holz, var bekant med Franz Kochum, son till ägaren av Kochums Mekaniska Verkstad i Malmö. 1897 bildade Kochum och några intressenter Bergverks AB Freja med Kochum som styrelseordförande. Freja köpte alla utmålen och sålde dem vidare till Witkowitzverken, där chefen ägde majoriteten av aktierna i bolaget. Carl Otto Bergman gjorde anspråk på Koskullskullefyndigheterna och ett utmål kallat Försöket, men tilläts inte av bergmästaren, att göra köp. Också AB Gellivare Malmfält var spekulant, men var inte nog kapitalstarkt, att konkurrera med Freja. Freja köpte också hemmanen Puoitak och Kaptensgården av Bergman, Hummel & Co.

De tre utmålen från 1888 tillökades med ytterligare tre 1889 och två 1902. Freja ägde inmutarrätten för de två sista utmålen, medan staten ägde jordägarandelarna, som utarrenderades till Freja fram till 1921 och förnyades sedan med fem år. Malmen var dels fosforhaltig, dels fosforfattig, och bedömdes vara av god kvalitet. En stor del av produkten exporterades till Witkowitz och efter sekelskiftet 1900 blev Koskullskullegruvan Sveriges fjärde största exportgruva med en årlig export på omkring 200 000 ton. 1910 köptes majoriteten av aktierna i Witkowitzverken av familjen Rothschild.

I och med Frejabolaget effektiviserades gruvdriften. Verksamheten inleddes, då en dagpall anlades i september 1898. Redan 1899 översteg produktionen 100 000 ton och under första världskriget hölls produktionen årligen på 300 000 ton. Brytningen skedde genom dagbrott tills man 1919 började idka magasinbrytning av kvarstående partier vid hängväggen. 1898 färdigställdes en åtta kilometer lång järnväg till Gällivare, och sålunda anslöts Koskullskulle till Malmbanan. Det första malmtåget från Koskullskulle anlände till Luleå hamn den 21 oktober 1899.

Mellan 1903 och 1908 fanns en linbana i drift till Nautanen, omkring sex kilometer bort, varifrån anrikad järnmalm och koppar fraktades till Koskullskulle.

LKAB övertar gruvan

Från att under första världskriget varit mycket produktiv, gick gruvan sämre efter freden. Mellan 1921 och 1924 låg driften periodvis helt nere, och 1926 och 1927 måste arbetstimmarna minskas avsevärt. Den svåra ekonomiska depressionen på 1930-talet föranledde driftstopp mellan 1932 och 1934, varför arbetarna sysselsattes med andra göromål i form av snöröjning och dränering. Full arbetstid kom i fråga först 1936. Liknande svårigheter återupplevdes under andra världskriget. När Nazityskland genomförde Anschluss och besatte Witkowitzverken, ansåg sig nazisterna berättigade till baron Rothschilds aktieinnehav i Freja och i förlängningen till Koskullskullegruvan. Emellertid accepterade inte Stockholms rådhusrätt, att aktierna kunde överlåtas från Rothschild, som gått i exil, till tyska staten. Rothschild kunde återvända och uppta verksamheten igen efter freden. Efter Pragkuppen i Tjeckoslovakien, där sätet för Witkowitzverken då låg, framställde Sovjetunionen likadana krav på gruvan som nazisterna gjort. Frågan löstes 1950, då LKAB övertog aktierna och fördelade köpesumman mellan Rothschild och Witkowitzverken.

Sammanlagt beräknades malmens kvantitet uppgå till tio miljoner ton och köpet kostade LKAB 33 miljoner. Malmfyndigheten hade en areal på 25 000 kvadratmeter; därtill fanns också den så kallade Indianmalmen på ytterligare 2 000 kvadratmeter. Omkring 450 000 ton bröts årligen efter förvärvet.

I början på 1950-talet började krossat material transporteras för förädling på underjordiska band. Stora Malmlagret, Kaptenslagret, Dennewitz och Koskullskulle sammanbands genom stollar med en central uppfordring. Verk, bangårdar och utfrakt förlades till Vitåfors strax väster om Koskullskulle, och järnvägsnätet runt Malmberget avvecklades. Vitåfors, Tingvallskulle och Dennewitz tömdes på innevånare och bostadskvarter, vilket gör att Koskullskulle är den enda av Malmbergets forna gruvförorter som fortfarande existerar som samhälle.

1967 invigde LKAB ett nytt metallurgiskt laboratorium i Koskullskulle. Från att på 1960-talet varit framgångsrik, gick gruvan sämre på 1970-talet till följd av oljekrisen och stålkrisen. Den åtråvärda fosforfria malmen tog slut och produktionen upphörde definitivt 1976. Gruvan fylldes igen på 1990-talet.