Sundsvall och Timrå

Namn

Sundsvall uppkallades i 1621 års privilegiebrev efter den tidigare öppna betesmark (vall), söder om Selångersån, som tillhörde bland annat byn Sund, en by med fyra bönder nordväst om ån vid Åkroken där Mittuniversitetet idag ligger. Här hade ån tidigare smalnat av till ett sund strax innan den mynnade ut i Sundsvallsfjärdens dåvarande läge.

Förhistoria

Staden anlades 1621 på tidigare obebyggd betesvall tillhörande byarna Sund, Köpstaden och Åkersvik, kända från 1571. Spår av bebyggelse på platsen har daterats till tidigt 1600-tal.

Närområdet var sedan förhistorisk tid en rik bygd. En kilometer väster om stadens ursprungliga plats återfinnes Norrlands största järnåldersgravfält, Högoms gravfält, i Högom, från 400–550 e.Kr. Där har rika gravfynd tolkats som att en gård bedrev omfattande handel med jämtländskt järn för vidare transport främst till Upplandsregionen. Den så kallade högomsmannen begravdes där och anses ha varit en hövding eller småkung som (utifrån geografisk närhet mellan högstatusfynd) kan ha regerat ett småkungarike mellan dagens Örnsköldsvik, Sandviken och Östersund.

Fyra kilometer väster om staden låg dåvarande fogderesidenset och medeltida kungsgården Kungsnäs, invid Selångers gamla kyrka och Medelpads enda utskeppningshamn, kallad Sankt Olofs hamn. Namnet hade hamnen fått då den betydelsefulla handels- och pilgrimsvägen Sankt Olofsleden utgick från Selånger mot Nidaros (Trondheim), och då Olof den helige enligt sägnen landsteg här år 1030 på sin väg mot Norge för att försöka återta kungakronan, något som slutade med att han stupade vid Slaget vid Stiklestad. Hamnen låg vid vad som varit en havsvik som genom århundraden av landhöjning försvunnit och numera utgör Selångersån från Selångersfjärden till havet och Sundsvallsfjärden. Vid 1519 års landsting utnämndes hamnen till fri köphamn med en unik hänvisning till stadslagen, något som enligt medeltidshistorikern Nils Blomkvist var en märklig regional viljeyttring som förebådade Sundsvalls stads grundande i samma socken 102 år senare.

På sydsidan av Sankt Olovs hamns inseglingsränna, vid dagens Nacksta industriområde, låg hemmanet Köpstaden sedan åtminstone 1571, och där hade tidigare en marknadsplats funnits. Denna "köpstad" tycktes emellertid inte ha utmärkt sig genom någon livligare köpenskap. Köpstaden kallades av lokalbefolkningen för "Sundz stadh" därför att hemmanet tidigare hade tillhört byn Sund.

Selångers maktcentrum flyttas till Åkroken

Sundsvalls stad fick sin ursprungliga placering vid Selångersåns dåvarande mynning i Bottenhavet (vid dagens Åkroken vid Västermalm) därför att landhöjningen hade gjort inseglingsrännan till Medelpads dåvarande centralort och hamn vid Kungsnäs för trång. Hamnen, liksom kungsgården, förlorade sin dominerande funktion i samband med stadens grundande. Vidare mötte Selångersfjärden här den sydliga Norrstigen (landsväg längs Bottenhavets kust), den västliga handels- och pilgrimsvägen mot Nidaros samt en lättframkomlig landförbindelse mellan havet och Ljungan, förbi Viforsen.

Sundsvall ingick i en våg av sex norrländska kuststäder (och fler därtill på den finska sidan av Bottenhavet) som grundades åren 1620–1622, som en konsekvens av en resa genomförd av riksrådet Johan Skytte runt Bottenhavet år 1619. Staden var, liksom den 40 år tidigare anlagda sjöfartsstaden Härnösand, ett led i den svenska statens kontrollpolitik. De tillkom i en merkantilistisk anda för att öka exporten, förbättra infrastrukturen och stärka kronans ställning kring Bottenhavet.

En av flera anledningar till att en stad grundades var att under Gustaf II Adolfs styre beslutades att alla rörsmeder på landsbygden skulle flytta till närmaste stad. Då detta skulle innebära en förlust av smeder från Medelpad som då saknade städer, bad man kungen att få anlägga en stad.. Kungen var välvilligt inställd till nya städer, men då han inte hade möjlighet att utfärda stadsprivilegierna före sin avresa till kriget mot Ryssland i Livland, befallde han riksrådet att utfärda interimsprivilegier som skulle gälla till hans återkomst, något som verkställdes den 23 augusti 1621 då ett interimsbrev med stadsprivilegier undertecknades av fyra statsråd.

Under sin återresa till Stockholm reste kungen runt Bottniska viken och gjorde då ett uppehåll i Sundsvall för att få en bild av läget i den nya staden. Efter återkomsten till Stockholm gjordes privilegiebrevet klart och skrevs slutligen under den 15 april 1624 med betydligt fler förmåner än tidigare.

Kort efter stadens grundande lät kronan bygga ett gevärsfaktori och en kronobod där natura-skatten förvarades. Vapenfaktoriet placerades så att det fick vattenkraft där Sidsjöbäcken mynnade ut i Selångersån, och gav sysselsättning till de inflyttade smederna. Här tillverkades pistoler, musköter och spetsiga vapen. Verksamheten lades ganska snart ned och överfördes till Söderhamns gevärsfaktori. Kronoboden låg ungefär där hotell Knaust ligger, det vill säga öster om den dåvarande staden, på den plats dit staden senare flyttades. En kyrka byggdes på krönet av kullen där Väderkvarnsbacken idag ligger och ett staket byggdes som tullmur runt staden.

Utöver byarna Sund, Köpstaden och Åkersvik kom staden att innefatta ödehemmanet Täfte, ön Brämön i Njurunda socken, med tillhörande fiskerätt och fiskehamn samt fiskehamnarna Röhamn (Röhampn), Rödviken i Tynderö socken och Lörudden (Löderudden) i Njurunda socken Genom dessa fiskelägen fick man första tiden arrenden från Gävlefiskarna (som tidigare haft fiskerättigheterna), och en näringsgren som kom att prägla staden ytterligare en tid.

Kungens beslut att ge stadsprivilegier var inte alltid uppskattat i de angränsande socknarna, och resulterade i tvister. Handel fick inte ske utanför städer, så hantverkare och handlande tvingades att bosätta sig i de nya städerna. Bönderna i Njurunda socken var förbjudna av kungen att fiska vid det till Sundsvalls stad, och dessförinnan till Gävlefiskarna, donerade fiskegrundet Lörudden, varpå de klagade hos kungen mot Sundsvalls stads arrendering av Lörudden.

Den …